Delkurs 2

Vi avslutar varje delkurs i skolan med att skriva vår egenplattform. Det är för att vi ska ha något att stå på och samtidigt ha något att luta oss tillbaka på och som också kommer att stå för vår utveckling och vårt reflekterande. Framförallt ska vi med hjälp av vår plattform kunna se oss själva och även kunna se tilbaka på oss själva och se hur vår utevckling varit. Mest spännande ska bli att läsa det första plattformerna man skrivit sedan när utbildningen är slut. Se om man tänker annorlunda, se om man förändrats m.m.

Nedan kommer jag klistra in delar av min plattform från vår andra delkurs, termin 1: samhällsstruktur och välfärd...

I min första plattform skrev jag om vem jag var idag, vem jag är och hur jag blivit som jag blivit. Mest skrev jag om mina arbetslivserfarenheter för det är mycket det som påverkar vilken arbetande person som jag vill vara. Jag skrev en del om det som påverkat mig till att bli den jag är. Jag skrev mycket om arbeten och grupper jag tillhört, då jag också kände att vi i skolan arbetat väldigt mycket, eller faktiskt främst med grupper och hur man är i olika situationer. Med min första plattform ville jag visa vem som kommit in på denna utbildning och vad jag har med mig. Samt vart jag står i livet och vilken slags person jag är. Vad jag vill få fram i denna plattform är istället vad vi gjort under utbildningens första termin. Vad jag känner om den och hur jag anser den påverkat mig. Samt att jag kommer skriva om de två delkursernas innehåll och hur jag förhåller mig till det. ”ja, då gör jag ett försök”

Kanske visar jag nu att jag inte lärt mig något men, ”hur skiljer man egentligen på social omsorg, socialpedagogik och psykosocialt”? Social omsorg förknippas väldigt mycket med handikappsomsorg och äldreomsorg men innefattar lika mycket den psykiatriska omsorgen. Medan den pedagogiska omsorgen ska finnas med enskilt och i varje ämne var för sig. Alla ska vi väl handla pedagogiskt men kanske riktar man sig till mer s.k. pedagogiska verksamheter som skola, fritid m.m. Medan psykosocialt är också ett ämne i sig självt men som ska tillhöra varje ämne var för sig. Men kanske är det ändå alla de faktorer som påverkar en i ens vardag. Hur alla ens sociala anknytningar påverkar ens psyke. Känns som man kan koppla social omsorg mer till olika områden medan socialpedagogik och psykosocialt blir mer hur man är och mer metoder på något sätt. Det blir mer olika faktorer som påverkar en psykosocialt och hur man hanterar dem på ett pedagogiskt sätt och båda dessa kan passa in på områdena inom social omsorg.


Ekonomi har varit en del av vår kurs och den trodde jag skulle vara ganska så ”tråkig”. Men jag känner att jag har lärt mig något. En del är riktigt intressant även om det tar halva föreläsningen innan jag ens kommit in i snacket och vad det egentligen handlar om. Exempelvis tänker man att man är där man är i samhället med ekonomisk kris m.m. Men under föreläsningarna har man fått en annan förståelse… ”det är så här samhället fungerar”. Pratat om klassanalys ”måste finnas en underklass för att det ska finnas en överklass”. Behöver inte vara negativt att tillhöra den ena eller det andra. Jag har alltid tänkt att alla vill sträva uppåt och att man är ute efter något mer. Men samtidigt så märker och ser man att många är nöjda med den position de har. Nöjda med vart de är i livet och verkar inte ha någon längtan efter att ta sig längre. Är det för att man är fostrad på olika sätt eller är det så att vi bara är olika… och som jag skrev: det måste finnas en underklass för att det ska finnas en överklass. Och man behöver inte, inte trivas i något av dem. Man längtar varken upp eller ner, helt enkelt nöjda med sitt liv. Vi är beroende av varandra men vi behöver kanske inte hjälpa varandra att ta oss varken upp eller ner.
Urban sa också något i stil med att 80-talister nöjer sig inte med att ha ett lönejobb och sedan ett intresse. De ska ha ett arbete som är utvecklande och självförverkligande. Jag har alltid sett det som en självklarhet. Det är klart att jag ska ha ett utvecklande jobb och att det på något sätt ska uppfylla mig själv. Min fundering, är det bara för att jag är 80-talist?

Vi har haft lite föreläsningar med Jörgen Lundälv som bland annat handlat om Välfärdspolitikens organisation. Hans föreläsning var gripande och man mindes redan direkt efteråt mycket av föreläsningen. Han visade film, skapade diskussion, skrev stödord och pratade hela tiden med alla. Jag är imponerad av hur han fick alla, i alla fall mig att verkligen förstå och han fångade oss alla på ett bra sätt. Man visste vad som var viktigt i hans föreläsning och man visste vad han ville ha ut.

Vi har verkligen träffat många olika föreläsare och alla är oerhört olika. Vi har exempelvis haft en som uttryckte sina egna åsikter väldig tydligt. När en lärare uttrycker vad han/hon tycker måste man göra det på ett bra sätt. Man måste vara medveten om hur mycket det påverkar eleverna. När hon i sin föreläsning hade så mycket åsikter kände jag att mycket av hennes information blev oanvändbar. Man visste inte vad som var vad eller hur vinklad informationen var. Man kan på ett bra sätt visa upp båda sidorna och sedan kan man ta ställning i vilken man gillar, då blir valet mer öppet. Men om man bara diskuterar en sida och har fördomar emot den andra då är det svårt att veta hur man ska tolka det hon fått fram. Det är viktigt som förebild att lägga fram alla sidor oavsett vad man tycker och sedan såklart kan man framföra sitt budskap eller ge en förklaring till varför man tycker som man tycker, men ingen som lyssnar ska känna sig rädda för att säga en åsikt. Viktigt att man alltid ska vara öppen för diskussion.

Vi hade en föreläsare som jag såg fram emot att träffa och såg fram emot hans föreläsningar. Jag hade förväntningar när jag gick dit. Jag hade läst boken tidigare och nu skummat igenom den igen. Men jag måste säga att jag är besviken. Han tappade mig i sin första mening redan. Det kändes som han kom med fel inställning och bara skulle ta sig igenom de ”dagliga” föreläsningarna. De finns ett uttryck att: om man läst boken så ska man inte se filmen. Lite så kände jag nu. Därför gick jag bara på en av hans tre föreläsningar. Jag ville inte förstöra boken. Nu riktade jag ganska mycket kritik och kanske hade han en dålig dag bara. Hoppas de andra känt annorlunda. Är det bra eller dåligt med föreläsningar? Jag anser att kan en föreläsning hjälpa en på ett enklare sätt att ta sig igenom en bok eller ge en större förståelse så är den bra. Det man läst blir mer ”synligt”. Medan kan man inte använda sig av det material man får på föreläsningen eller man bara blir mer förvirrad då anser jag det bättre att lägga ner mer energi på boken och förstå den.

Vi har haft ett till litteraturseminarie då vi skulle ha en form av presentation som gjorde mig lite nervös. Kändes enklare än ekonomin men extra nervöst inför den enskilda presentationen. När tiden väl kom och vi skulle börja så sa de att vi alla skulle plocka fram fem stycken begrepp och sedan skulle prata utifrån dem. Jag blev ställd men nervositeten släppte och jag kunde andas ut. Men helt plötsligt skulle jag också försöka få fram allt jag lärt mig via fem begrepp. Det blev lite jobbigt det med. Det gick bra och vi hade en hel del bra diskussion. Åter för detta mig tillbaka på vårt lärande och hur nyttig denna utbildning känns. Kanske skulle man inte ha gjort en så stor sak av litteraturseminariet som man gjorde i studiehandledningen. Men frågan kommer också: skulle man pluggat lika bra om det inte verkat så stort?

Debattartikel har vi också skrivit. Jag skrev en tillsammans med Maimuna. Vi kom in på kultur då artikeln skulle kopplas till Lärjedalen på något vis. Vi funderade och funderade och sedan började vi skriva. Jörgen kom in och kolla och tyckte den var ”jättebra”, vi skulle bara ändra lite på ingressen, brödtexten och knorren. Vi skulle nog också ändra rubriken och eventuellt våra formuleringar. Vi ändrade och redigerade. Efter att vi formulerat om första stycket 20ggr så tror jag inte ett enda ord blev den samma längre. Klockan var 14 och vi hade då en deadline på att det skulle vara klart och färdigt för att skicka till en tidning. Vi skickade vår till Göteborgsposten. Jörgen stod där framme och sa att alla skrivit bra men att om hans mamma skulle läsa artiklarna skulle hon nog inte förstå dem. Vi måste tänka på vårt språk. Jag minns att jag tittade på Maimuna och sa: -jag förstår inte ens vår.

Vi har ju också hela tiden under delkursens gång haft ett projektarbete på gång. Då vi fokuserat på nyanlända i Göteborg, Lärjedalen. Det har varit intressant och en del visste man men mycket fick man reda på. Det var skönt att få lite klarhet i vad som faktiskt gäller. Mycket tankar dyker upp inom mig. En dubbelhet i hur man hanterar saker. Alla kommuner i Sverige tar inte emot flyktingar. Göteborg tar exempelvis inte emot flyktingar, men hur kommer det sig då att de ens har ett introduktionsprogram? Är inte det väldigt dubbelt? Innan blev man kommunplacerad medan man nu själv får välja i vilken kommun man vill bo. Är inte det konstigt att man får välja det? Det är väl klart att kommer man som ny till Sverige och får frågan vart man vill bo, så känner man förmodligen inte till någon mer stad än de synliga som Göteborg, Stockholm och Malmö. Man förstår om man har släkt m.m. i någon av städerna att man vill bo där men sedan tror jag inte det spelar någon roll vart man bor om man är på flykt. Ett annat problem är också att hela processen tar tid och tiden till att man får uppehållstillstånd kan vara lång. Självklart behöver man då bo någonstans och väljer man då Göteborg exempelvis så är det klart att man inte vill ryckas upp ur den trygghet man lyckats skapa där. Vi hade i vårt arbete ett förslag om att alla som kommer som nyanlända till Sverige ska placeras i den kommun som de, skulle blivit placerade i om de sedan får stanna. På så sätt behöver de inte flytta på sig igen och integrationen blir enklare.

När man deltar i olika grupper så är det intressant att se vilka roller som intas och på vilket sätt dem gör det. Jag har tidigare alltid tänkt att alla ”vill” leda och jag vet att jag ofta tar på mig den rollen. Så nu tänkte jag att jag inte skulle ta på mig en sådan roll utan vi ska alla leda ihop. En del vill vara ledare och andra vill ledas… något jag också funderat på lite grand. Frågan är också om man bara kan ta en roll som ledare eller ska man på något sätt ”få” rollen. I slutändan så tar nog ändå någon rollen för att man känner att man vill gå mer framåt eller att det känns som gruppen står lite stilla. Upplevde det positivt då jag till en början tog den rollen. För egen del hade jag varit ganska lugn över vårt arbete och inte känt en så stor stress. Visste att vi hade mycket info och att de inte behövdes så mycket för att få ihop det. När man tog på sig en annan roll så känner man dock av stressen på ett annat sätt. För då drar man i trådarna lite och känner man då att trådarna sitter fast eller inte följer med så upplevs en stress. Ju mer ansvar man tar desto mer stress tror jag man upplever. Därför tror jag heller inte det är bra med för stora grupper. Ju större grupper desto mindre ansvar behöver man ta. Jag tror att man då känner att det hela inte ligger på en själv som det kan göra i en mindre grupp.

Efter en termin i skolan och två delkurer snart avklarade så känner jag mig nöjd och också positivt överraskad. Jag skrev det nog i min förra plattform, men jag tänkte när jag startade utbildningen att jag nu skulle få en titel. Men ju mer jag läser så känner jag också att jag kommer förändras och utvecklas som person. Jag ångrar inte en sekund att jag valde den fältförlagda utbildningen! Denna utbildning passar mig perfekt. Det är inte en utbildning som man sitter i en sal och bara har föreläsningar, utan det är en utbildning då man träffar människor och när man träffar människor och arbetar med människor så förändras man hela tiden. Man förändras och utvecklas och lär sig hela tiden nya saker. Det har dock varit ganska mycket mer föreläsningar i ”skolan” under denna delkurs än vad det var under första delkursen. Tror det är viktigt att man träffas som klass ändå så vi inte förlorar det vi byggt upp under första tiden i skolan. Men jag tror det flesta känner sig väl bemötta i klassen. Tror ingen känner sig så nervös inför att prata inför varandra och sådär och det är ett stort steg ändå.

Detta är en utbildning som jag vill gå vidare med, en utbildning som jag ser framemot att fortsätta. Ska bli intressant att få praktisera en dag i vecka nu i vår. Ser också fram emot alla verktyg jag kommer samla på mig under resans gång mot mitt mål, som jag ännu inte helt funnit.