Nu är min lilla lilla kille färdiginskolad... kan man bli det??
Nu är man helt plötsligt så stor att man ska vara på dagis aldelles själv... utan sin mamma och pappa som man haft hos sig i stort sett 24timmar om dygnet sedan man föddes. Konstigt det där. Lämnar man bort sina barn för ofta till släktingar och har "barnvakt" då är det illa... men att man har sina barn på dagis hela dagarna är det ingen som säger något om...
Har en kompis som är ihop med en kille som inte är svensk. När de hälsat på hans släktningar i deras hemland och min kompis pratat om att barnen går på dagis tycker de att det är konstigt. Lämnar vi bort våra barn bara sådär, till vem som helst? Där har ens släktingar hand om barnen när man arbetar, det är en helt annan kultur, det ses som en självklarhet..
Borde det inte det för alla kan man tycka?
Tänk man känner inte dagis alls och så lämnar man sina barn där 1-1,5timma om dagen under två veckor och då ska de bara känna ens barn fullt ut och barnen ska känna dem och nu kan man lämna barnen där så mycket man behagar... När man ställer dessa frågor runt omkring så får man väldigt olika svar...
"men man måste ju", "men så har det ju alltid varit" eller bättre "men i det landet... där får de inte ens vara hemma mer än i 3mån..." eller också bra "det kunde ju varit värre, tänk dem som arbetar 7-16varje dag eller de barn som får vara på dagis mellan 6 och 18".
Varför måste vi jämföra oss me alla andra? Kan man inte resonera själv längre och känna efter vad som är bra för en själv och ens egna familj och egna barn?
Det kan ju till och med vara så att det känns olika för ens barn... kan ju vara så att de är aldelles egna individer med en egen liten personlighet. På något sätt tror jag ändå att man måste hitta något som man kan kombinera bra i sitt egna och sin familjs liv som passar in med ens värderingar, personligheter och självklart ha en öppenhet gentemot både vad gäller dagis, andra lösningar, ens arbete m.m.
Innan jag fick barn trodde jag aldrig jag skulle låta mitt första barn gå på dagis när jag är hemma med nummer två. Men jag planerade att börja jobba och blev gravid. Tänkte att det ändå kändes bra om Kevin som min stora heter fick börja på dagis. Kevin var, är en väldigt aktiv kille. Han var lätt att skola in, jag satt med de andra föräldrarna och fikade medan han sprang in direkt och lekte.... kollade knappt efter mig. Han älskade det. Var lite ledsen första gången jag gick ifrån men i det stora hela har det gått jättebra. Han stormtrivdes och fick uptlopp för all sin energi. Samtidigt visste jag som mamma att han inte skulle behöva gå så länge med tanke på att lillebrorsan Oliver var beräknad till fyra månader efter att han börjat. Jag resonerade inte kring att Kevin skulle vara hemma. Ja tänkte inte säga upp hans plats med tanke på lite platser och han kommit in fint i gruppen med både barn och personal. Kevin hade möjlighet att gå 3timmar 5dagar i veckan. Kanske inte bästa lösningen... senare kom det att ändras till 5timmar 3dagar i veckan. För egen del blev det lite jobbigt med alla vinterkläder, upp tidigt, in och ut ur bil samtidigt som man inte hann göra något hemma, och sedan hämta en trött kille som det bara var att lägga och sedan göra lunch... dagen var uppbokad fast man inte gjorde så mycket. Men varför valde jag att ha honom kvar?
Kevin som jag skrev var full av energi och när man är nybliven mamma igen och särskilt de där riktigt regniga tråkiga dagarna då man bara inte orkar gå ut så visste jag att jag då kunde lämna Kevin (som aldrig brytt sig om väder och vind det minsta) så han i alla fall fick komma ut och leka, springa av sig. Men det blev inte så ofta. Han fick åka dit och leka ibland en gång i veckan och ibland tre. Ibland när vi låg alla i sängen och myste kunde jag säga "idag är vi kvar hemma och bara myser tycker jag" och då gjorde vi det, så det var inga måsten, bara en underbar tid =)
När sedan lillkillen var runt året gick jag på ett vikariet som skulle övergå i en tjänst till hösten. Sambon Robin var hemma med barnen under den tiden och vi tänkte att det blir lagom att skola in Oliver när han är 1,5år precis som det var lagom med Kevin. Men mitt vik blev ingen tjänst som det var sagt och Oliver han kändes ganska liten. Han var mer uppe i famnen och det kändes inte helt bra att han skulle börja, så jag valde att åter bli timanställd och låta lillkillen vara hemma ett halvår till samtidigt kan Kevin bara ha det roliga på dagis och komma dit och leka. Det märktes att han behövde lite kontinuitet på dagis då han en period inte ville gå så mycket. Hade honom hemma lite, visste att det varit tufft för barnen då många personal kommit och gått på hans avdelningen men lät honom sedan gå två gånger i veckan och det började kännas bättre igen.
Jag har njutit denna våren över att vara hemma med mina killar samtidigt som jag arbetat kvällar och helger... framförallt nätter så att vi kunna klara oss ekonomiskt. Robin har även varit hemma varje onsadg under hela barnens uppväxt för att vara delaktig i vardagen och barnen. Vi har varit mycket på öppna förskolan vilket båda killarna älskat!! Sedan har jag arbetat under sommaren medan Robin varit hemma. I augusti har vi båda varit hemma med barnen vilket varit skönt. Nu när Oliver börjat har det kännts väldigt annorlunda. Han är inte den lilla killen längre, Han har massa energi och spring i benen och är framåt precis som Kevin var när han var 1,5år. Känns väldigt skönt att kunnat göra olika med barnen men att det ändå kännts bra att ha gjort det. Man har helt enkelt anpassat sig efter barnen.
hm.. har jag kommit bort från vad jag skrev från början.. måste läsa...
=) jo tillbaka till inskolningen... det var lillkillens sista dag idag. De är så nöjda personalen och även vi som föräldrar. Oliver pratar mycket vilket är skönt så han kan säga vad han vill. Pers har sagt att det går förklara så bra i språket och han förstår. Frågar han efter oss och de säger att vi kommer sen eller förklarar så är han nöjd med det och det känns bra, sån är han. Får han bekräftelse och förklaring så är allt frid och fröjd =)
Kunde inte vara mer tacksam för de fröknar han har. Väldigt engagerade och varma personer. Det känns bra och lättsamt. Man måste trivas med personalen och med stället annars skulle man inte kunna lämna sin käraste ägodelar där, ens små barn.
Men i morgon blir första långa dagen. Men det känns iaf jääteskönt att båda barnen går på samma dagis även o det är olika avdelningar. De har tom sagt att barnen gärna får hälsa på varandra och ibland kan storasyskonen få komma in på de mindres avdelning om de är ledsna. De är ute både för och eftermiddag och då kommer barnen kunna leka ihop. Det känns bra, för även om vi föräldrar är ifrån barnen så ska ju inte de behöva sära på sig.
Melina/ tankspridd som vanligt
Nu är man helt plötsligt så stor att man ska vara på dagis aldelles själv... utan sin mamma och pappa som man haft hos sig i stort sett 24timmar om dygnet sedan man föddes. Konstigt det där. Lämnar man bort sina barn för ofta till släktingar och har "barnvakt" då är det illa... men att man har sina barn på dagis hela dagarna är det ingen som säger något om...
Har en kompis som är ihop med en kille som inte är svensk. När de hälsat på hans släktningar i deras hemland och min kompis pratat om att barnen går på dagis tycker de att det är konstigt. Lämnar vi bort våra barn bara sådär, till vem som helst? Där har ens släktingar hand om barnen när man arbetar, det är en helt annan kultur, det ses som en självklarhet..
Borde det inte det för alla kan man tycka?
Tänk man känner inte dagis alls och så lämnar man sina barn där 1-1,5timma om dagen under två veckor och då ska de bara känna ens barn fullt ut och barnen ska känna dem och nu kan man lämna barnen där så mycket man behagar... När man ställer dessa frågor runt omkring så får man väldigt olika svar...
"men man måste ju", "men så har det ju alltid varit" eller bättre "men i det landet... där får de inte ens vara hemma mer än i 3mån..." eller också bra "det kunde ju varit värre, tänk dem som arbetar 7-16varje dag eller de barn som får vara på dagis mellan 6 och 18".
Varför måste vi jämföra oss me alla andra? Kan man inte resonera själv längre och känna efter vad som är bra för en själv och ens egna familj och egna barn?
Det kan ju till och med vara så att det känns olika för ens barn... kan ju vara så att de är aldelles egna individer med en egen liten personlighet. På något sätt tror jag ändå att man måste hitta något som man kan kombinera bra i sitt egna och sin familjs liv som passar in med ens värderingar, personligheter och självklart ha en öppenhet gentemot både vad gäller dagis, andra lösningar, ens arbete m.m.
Innan jag fick barn trodde jag aldrig jag skulle låta mitt första barn gå på dagis när jag är hemma med nummer två. Men jag planerade att börja jobba och blev gravid. Tänkte att det ändå kändes bra om Kevin som min stora heter fick börja på dagis. Kevin var, är en väldigt aktiv kille. Han var lätt att skola in, jag satt med de andra föräldrarna och fikade medan han sprang in direkt och lekte.... kollade knappt efter mig. Han älskade det. Var lite ledsen första gången jag gick ifrån men i det stora hela har det gått jättebra. Han stormtrivdes och fick uptlopp för all sin energi. Samtidigt visste jag som mamma att han inte skulle behöva gå så länge med tanke på att lillebrorsan Oliver var beräknad till fyra månader efter att han börjat. Jag resonerade inte kring att Kevin skulle vara hemma. Ja tänkte inte säga upp hans plats med tanke på lite platser och han kommit in fint i gruppen med både barn och personal. Kevin hade möjlighet att gå 3timmar 5dagar i veckan. Kanske inte bästa lösningen... senare kom det att ändras till 5timmar 3dagar i veckan. För egen del blev det lite jobbigt med alla vinterkläder, upp tidigt, in och ut ur bil samtidigt som man inte hann göra något hemma, och sedan hämta en trött kille som det bara var att lägga och sedan göra lunch... dagen var uppbokad fast man inte gjorde så mycket. Men varför valde jag att ha honom kvar?
Kevin som jag skrev var full av energi och när man är nybliven mamma igen och särskilt de där riktigt regniga tråkiga dagarna då man bara inte orkar gå ut så visste jag att jag då kunde lämna Kevin (som aldrig brytt sig om väder och vind det minsta) så han i alla fall fick komma ut och leka, springa av sig. Men det blev inte så ofta. Han fick åka dit och leka ibland en gång i veckan och ibland tre. Ibland när vi låg alla i sängen och myste kunde jag säga "idag är vi kvar hemma och bara myser tycker jag" och då gjorde vi det, så det var inga måsten, bara en underbar tid =)
När sedan lillkillen var runt året gick jag på ett vikariet som skulle övergå i en tjänst till hösten. Sambon Robin var hemma med barnen under den tiden och vi tänkte att det blir lagom att skola in Oliver när han är 1,5år precis som det var lagom med Kevin. Men mitt vik blev ingen tjänst som det var sagt och Oliver han kändes ganska liten. Han var mer uppe i famnen och det kändes inte helt bra att han skulle börja, så jag valde att åter bli timanställd och låta lillkillen vara hemma ett halvår till samtidigt kan Kevin bara ha det roliga på dagis och komma dit och leka. Det märktes att han behövde lite kontinuitet på dagis då han en period inte ville gå så mycket. Hade honom hemma lite, visste att det varit tufft för barnen då många personal kommit och gått på hans avdelningen men lät honom sedan gå två gånger i veckan och det började kännas bättre igen.
Jag har njutit denna våren över att vara hemma med mina killar samtidigt som jag arbetat kvällar och helger... framförallt nätter så att vi kunna klara oss ekonomiskt. Robin har även varit hemma varje onsadg under hela barnens uppväxt för att vara delaktig i vardagen och barnen. Vi har varit mycket på öppna förskolan vilket båda killarna älskat!! Sedan har jag arbetat under sommaren medan Robin varit hemma. I augusti har vi båda varit hemma med barnen vilket varit skönt. Nu när Oliver börjat har det kännts väldigt annorlunda. Han är inte den lilla killen längre, Han har massa energi och spring i benen och är framåt precis som Kevin var när han var 1,5år. Känns väldigt skönt att kunnat göra olika med barnen men att det ändå kännts bra att ha gjort det. Man har helt enkelt anpassat sig efter barnen.
hm.. har jag kommit bort från vad jag skrev från början.. måste läsa...
=) jo tillbaka till inskolningen... det var lillkillens sista dag idag. De är så nöjda personalen och även vi som föräldrar. Oliver pratar mycket vilket är skönt så han kan säga vad han vill. Pers har sagt att det går förklara så bra i språket och han förstår. Frågar han efter oss och de säger att vi kommer sen eller förklarar så är han nöjd med det och det känns bra, sån är han. Får han bekräftelse och förklaring så är allt frid och fröjd =)
Kunde inte vara mer tacksam för de fröknar han har. Väldigt engagerade och varma personer. Det känns bra och lättsamt. Man måste trivas med personalen och med stället annars skulle man inte kunna lämna sin käraste ägodelar där, ens små barn.
Men i morgon blir första långa dagen. Men det känns iaf jääteskönt att båda barnen går på samma dagis även o det är olika avdelningar. De har tom sagt att barnen gärna får hälsa på varandra och ibland kan storasyskonen få komma in på de mindres avdelning om de är ledsna. De är ute både för och eftermiddag och då kommer barnen kunna leka ihop. Det känns bra, för även om vi föräldrar är ifrån barnen så ska ju inte de behöva sära på sig.
Melina/ tankspridd som vanligt
Här kikar en nyfiken liten Oliver in... dock genom fel ingång...
Här ser man båda sidoljusen vid entren och dessutom fönstrena isatta. gamla dörren är provisoriskt ditsatt så vi har en dörr att stänga om oss... och inte en platsbit ellr playwoodskiva...
Denna har vi använt ett par gånger... blanda blanda blanda...
*^* Fina fina oliver *^*
