Vill skriva ...

Jag vill hinna skriva! Jag har så mycket jag vill skriva om. Jag vill berätta om alla framsteg mina små killar gör. Jag vill skriva hur mycket jag älskar dem och om alla deras ”tokigheter” och allt som händer i deras liv. Jag vill skriva att det går så bra för dem på dagis och att lilla killen kommit in i det så fint! Härom veckan när jag stod och gjorde mat kom min lilla tvååring och hängde med hela kroppen och lilla huvudet låg direkt på axlarna och hans små armar var som långa aparmar nere vid fötterna. ”tååkigt”, ”vad säger du älskling?”. ”trååkigt”, ”har du tråkigt?”. ”jaa”. Vad svarar man en tvååring som har tråkigt?? Kan man ens ha tråkigt när man är så liten. Jag kunde bara le men tog fram lite gurka och en matkniv så fick han hjälpa mig med salladen. Det såg ut som en mindre katastrof efter det men vad spelar lite ojämna grönsaker, lite halvtuggade gurkbitar och lite barnsaliv för roll?? Jag vill berätta om min stora duktiga kille som bara är helt underbar. Han är så lillgammal och vet så mycket. Han hjälper till med allt möjligt och vill ta ansvar för saker. Han vill göra saker åt oss och erbjuder sin hjälp. När jag ska sova middag med Oliver eller få honom att sova middag kan Kevin komma och fråga om han ska läsa och sjunga för oss. Så där ligger jag och lillkillen nerbäddade och så sitter Kevin på kanten läser en liten saga och sjunger en sång för oss. Han meddelar vad han hittar på och att han tänkt göra det tyst medan jag lägger Oliver. Denna lilla lilla buskille jag har! Han kan göra ”allt” själv och synd om den som säger annat! Han tar på sig och han ska hämta sin lilla tandborste och ta p tandkrämen och borsta själv tills vi får tala om att mamma och pappa måste få hjälpa till lite. Han klarar ALLT, i alla fall teoretiskt. Sen om det inte fungerar praktiskt är en annan femma. Exempel att nå hissknapparna. Men trycka det ska han göra och vi får helst inte lyfta honom. Vi kan få hjälpa honom lite lite genom att vi tar hans hand och verkligen försöker få den att nå upp s han kan trycka. Har ett knep när vi sätter fat honom i bilen. Han ska först öppna dörren själv, klättra upp i stolen, och sedan knäppa. Det orkar han inte. Vi berättar då att vi kopplar ihop bitarna men att han kommer få sköta ”knäppandet”. S långt så bra. Vi håller sedan på knappen båda två och så förbereder vi honom för tryckandet och så… trycker vi och samtidigt säger vi hur duktig han varit!! ”klara själv”, ”duktig kille” säger han då om sig själv. Ja, tänker hans föräldrar, vi klarade det denna gång med utan skrik!! Ett tävlande mellan killarna hemma. Vem som ska sätta på tv:n, stänga av tv:n, öppna grinden, öppna ytterdörr m.m. m.m. Men nu har vi löst det så bra att hinner Kevin först till tv:n och sätter på den så gör det inget för då kan Oliver få stänga av den och sätta på den igen. På så sätt har båda fått sätta på tv:n. Vad säger man, man ska välja sina strider =)! Jag vill berätta vad som händer i mitt liv, vad som händer med skolan och mina tankar kring det. Om alla grupparbeten och hur grupperna fungerar. Berätta om mitt eviga buss- åkande fram och tillbaka till Göteborg…
Det finns förresten en busskultur i hur man ska sitta. Kan inte alla bara välkomna varandra. Hur tänker jag nu? Jo, en del sätter sig och lägger med en gång upp sin väska bredvid sig ”sitt inte där” betyder det, andra gör det ännu tydligare och sätter sig i yttersätet och lämnar sätet innanför sig tomt ”här sätter sig ingen”. En del placerar sig och lägger sina fötter i sätet bredvid och stoppar in mp3-lurarna i öronen och blundar!!
Jag försöker ha som regel att finns det dubbelsäten lediga så har jag väskan bredvid mig men när alla dubbelsäten är upptagna och alla som går på bussen måste hamna bredvid någon annan så kan man faktiskt försöka välkomna lite grann!! Det minsta man kan göra är att ställa sina saker på golvet framför sig. Det är faktiskt bara att lyfta upp dem om ingen sätter sig där. Folk får be om ursäkt för att de vill sitta!! Man har väl inte betalt för två platser!! Visst det är skönt att få sitta själv men snälla!!
Jag vill skriva om så mycket. Jag vill berätta om husrenovering, dränering, tjejkvällar och bebisar!! Men jag är så trött! Fråga min sambo bara när vi ska se niofilmen och jag däckar i hans knä tre minuter över nio. Jag tänker att jag ska plugga lite när barnen har lagt sig men somnar med böckerna i handen. På bussen, då minsann ska jag få allt gjort! Man laddar upp, börjar läsa och sedan öppnar man ögonen och är framme i Göteborg eller Borås. Åh nej, jag har sovit hela vägen, undra hur mycket jag hann läsa? Så upptäcker man att man bara kommit en halvsida framåt. Min kille tycker jag har stort5 sömnbehov. Det roliga var häromdagen då jag lämnade barnen hos min mormor i en tre timmar för att plugga samt att vi i gruppen i klassen skulle ha ett litet möte via nätet. Jag visste vad jag skulle läsa och hann med allt som jag skulle läsa och hade bara en artikel kvar men det var en timma kvar tills mötet skulle börja. Jag visste att jag inte skulle behöva mer än en halv timma på mig med artikeln och tänkte att jag tar en powernap. Ställde klockan och allt. När jag av någon anledning öppnar ögonen, antar att jag kände mig iakttagen så står min sambo där!! ”jaha, skulle inte du plugga?”. ”Jo jag lovar jag har bara legat en liten stund och jag har läst nästan allt”, ”jag har ställt klockan till och med”. Så typiskt! Kommer han precis in när jag bäddat ner mig och sover! Av alla tillfällen. Han bara skrattade åt mig, han tror nog att jag sover så fort jag får chansen och bara hittar på att jag ska plugga, läsa.
Jag vill berätta om fyra fina tjejer som jag arbetat med på förlossningen som vi alla sedan kommit att träffas ungefär varannan vecka hos varandra. Då vi bjudit på mat och fika och bara haft det så trevligt. Bara kunnat tjata och vara kompisar. Man har kommit bort från att vara arbetskollega, mamma, sambo, student och inta alla ”roller” som man ständigt har och bara kunnat vara Melina. Jag fick barn i samma veva som mina kompisar och på något sätt övergick våra ”tjejkvällar” till barnträffar och jag säger inte att jag inte uppskattat det för det har jag. Vi har haft och har jättekul med barnen och vi träffas faktiskt själva också om inte lika ofta längre. Men vad jag vill säga är det skönt att bara vara Melina lite grann. I och för sig så pratar vi 90 % av tiden om barn men ändå =)

Hmm… skönt, nu blev det lite skrivande ändå, lite uppdatering!