*Älskade Älskade barn* (till alla föräldrar)

Ens barn får verkligen ens hjärta och hjärna att bli i obalans... man kan älska dem så man vill krama sönder dem och hjärtat kan slå extra slag, man känner sig pirrig i kroppen som om man vore kär. Finns inget mer underbart än en liten barnkropp att krama och bara hålla tätt, tätt intill.

Men så kan det också få hjärnan lite ur funktion... man känner sig lite smått galen, vimsig och snurrig när du vaknar 6:59 på morgonen och "nu ska vi leka", orkar du av någon anledning inte leka och bara ligga kvar en liten, liten stund... kan det hända att barnen velat dricka vatten men istället hällt det på golvet, eller kanske har de blandat kattens torrfoder med vattnet och hällt ut det på golvet för att sedan plaska i det... ja, mycket kan hända.

När du sedan gått upp och man ätit frukost, städat undan den... och låtit barnen leka med tio olika saker... men pedagogisk som du är får de gärna byta hur mycket de vill, så länge de städar undan tidigare aktivitet. Det är dags för vila för minstingen och man plockar lite leksaker och ”deckar” en stund i soffan. Vaknar av att lillen vill upp... tänker "fan varför gjorde jag inte lunch innan jag la mig och innan han vaknade". Börjar med lunchen och har två gnälliga barn som dessutom vill hjälpa till. Så där står du vid spisen och har en stol vid varje sida och två barn som vill "hjälpa", "blanda"... man lyckas äta, eller i alla fall ta fram maten och barnen smakar, vill inte ha, häller ut den över golv och bord, klafsar i den, man städar och tvättar av den och säger till dig själv: "Ja, nu har de i a f blivit serverade mat, man måste väl bli lite mätt av det?".

Nä, nu borde barnen få komma ut så samtidigt som du tjatar ca 1001 ggr på att den stora ska ta på sig sina kläder och i alla fall försöka så kan du annars hjälpa till, så brottas du med den lilla som inte vill ta på sig eller springer iväg. Alla barn påklädda... varma, arga och man själv helt genomsvettig... "fan, bara underkläder på mig", "oj, inget smink", "jag som skulle ha duschat innan jag gick ut", "jag borde ha förberett allt när barnen sov!". Så till slut är man själv påklädd... "vi måste ju ha med oss lite saker". Nu springer ett barn ute, det andra hänger och skriker vid dörren för det vill ut till den stora. Man själv går genomsvettig och hämtar blöjor, vatten, napp… "eh, behövs ngt mer?" Går ut, men springer in och hämtar telefonen och lite näsdukar. Väl ute. Så nu är vi glada igen. I vagnen med lillkillen och iväg till lekplatsen. Den stora vill gå åt andra hållet... Alltid hör man: "andra hållet, ditåt". Medan den lilla pekar med fingret på marken "gå", "gå". Man själv tänker att kanske borde jag bara gå in med dessa två barn och stänga om oss, låsa in mig i sovrummet och sova till deras pappa kommer hem. Nej, nu ska vi vara pedagogiska. "Älskling, lekplatsen är häråt och lilla älskling du ska snart få gå, snart framme".

Faktiskt en lugn stund på lekplatsen förutom att lyfta upp den lille tio gånger, hindra den stora från att klättra allt för högt bland berg och stenar, samtidigt som man ska torka allas näsor och värma händer som blivit blöta genom vantar. Dags att gå hem... Den stora vill fortfarande gå "häråt, andra hållet.” Och den lilla pekar och vill "gå, gå". Får han gå lägger han sig i en pöl och tröjan åker upp och han blir blöt. Han skriker hela vägen hem för att han är blöt. Väl framme vid dörren lägger sig stora på marken, han ville komma först till dörren. Den lilla blir ännu ledsnare för han tyckte den stora kom först till dörren. Innanför dörren gnäller stora för att han inte får av sin saker och den lilla för att jag inte hjälper honom tillräckligt snabbt. Den stora hinner först till innerdörren och den lilla skriker förtvivlat över att han inte fick öppna den. Vi stänger dörren igen så den lilla får öppna.

Inne blir det lek och plock och dags att börja med mat. Återigen två barn vid var sida om en själv som ska "blanda" och "hjälpa". Pappa kommer hem från jobbet. Vi äter... pappa deckar i soffan då han ska läsa för barnen. barnen river fram det mesta vi har och är arga för att Bolibompa inte börjat... vilket det aldrig har klockan 17....

"Inte en endaste dag att det börjar klockan 17!!!!".

Klockan är 18!!! BOLIBOMPA... tänderna är borstade och jag springer och bäddar sängar, plockar ihop bilbanor och tåg, lägger upp böcker under vardagsrumsbordet, lägger tillbaka kökssaker i lådan, torkar av bordet och plockar upp värsta smulorna under bordet. Plockar fram pyjamasarna till barnen. Barnen får byta om. Det är städat hemma och Bolibompa är slut. klockan är 19:00. Nu ska vällingen göras och båda barnen vill hjälpa till. Den stora fyller sin flaska med vatten medan jag fyller den lillas flaska. Jag ställer in dem i mikron och sedan får den lilla trycka på knapparna. När det piper är vattnet lagom och de häller i sitt eget vällingpulver... det blir välling överallt... "men det är klart de ska få hjälpa till", "pedagogiska ska vi vara", "va duktiga ni är... men snälla försök vara lite försiktiga och försök pricka det där hålet som är på flaskan... annars blir det ingen välling utan bara vatten!!". Vällingen är klar och barnen lägger sig i sina sängar. Vi släcker den stora lampan, men inte den lilla stjärnan... den ska vara tänd. De får välja varsin sång som mamma sjunger... pappa är med men jag kan inte påstå att han sjunger sådär jättemycket. Den lilla frågar tio gånger om hans välling är "lagom?"... och jag lovar "den är lagom, den är god, den är kall, vad du vill, drick den bara".

På väg ut mot friheten då ropar den lille på "mamma", "pappa"… frågar om han ska "sova". Det förklarar vi att han ska. Efter 3 minuter kommer den stora killen upp och vill ligga i vår säng. Det får han. Han vill läsa, det får han. Han vill kissa och efter en 5minuter bajsa, det får han också. Sedan lite vatten och sedan somnar han med strumporna på kudden bredvid och såklart uppknäppt pyjamasjacka för "killar har det så".

Man plockar i ordning det sista och sedan fixar i ordning ngt att äta med lite kaffe till 20. Sedan går man ut och grejar en stund med huset eller kollar på datorn med saker till renoveringen. Annars blir det till att leta, sälja eller laga bil... oj klockan har hunnit bli 00. Nu får vi lägga oss. Och aldrig har sängen känts så mjuk och skön och ögonlocken riktigt gör ont. "mmm bara blunda", "godnatt älskling". tre sekunder senare "mamma", "pappa" den lilla vaknar och vill att man säger ngt lugnande. Har han en bra natt sover han... har han en dålig natt kan han vakna fem till tio gånger... "snälla, låt detta vara sista gången, låt han sova resten av natten". Man vill vara pedagogisk men vill också skrika... "sov!!", "ropa inte på oss en enda gång till!!". klockan är 06 och pappa går upp till jobbet och den stora kommer in och frågar om han får kolla på tv. ”inte än” svarar vi. Han tjurar men lägger sig tillslut bredvid oss. Den lilla vaknar till…"åh!!" 06:40 pappa åker till jobbet och stora killen sätter sig i soffan och kollar tv. Den lilla får välling.

06:59, dags att gå upp... "eller ska jag bara ligga lite, lite till". Den lilla får gå upp. Man ligger på spänn och lyssnar till om man hör stolar dras på golvet, eller vatten som hälls ut eller kattmat som blandas... "än är det lugnt, bara lite, lite till".

Men som sagt det är alldeles, alldeles underbart att ha barn. Denna lilla, lilla kropp och dessa små armar som sträcker sig efter än. Denna blöta, blöta puss och när dessa små läppar formar ordet "mamma" så finns det inget mer underbart!(förutom en barnledig dag och en varm skön säng i ett helt lugn... hm…)Älskar mina barn!